Jag har haft en och samma tanke i mitt huvud under många år nu. En tanke som jag ibland funderar på att genomföra, men samtidigt är livrädd för.

Jag har alltid haft en svag punkt när det kommer till barn. Jag har innan beskrivit ett flertal gånger hur fruktansvärt påverkad jag blir när jag får höra om barn som far illa, och att jag numer i största möjliga mån undviker nyheter för att jag kan inte hantera sådana hemska historier. Men jag kan inte sluta tänka på att det finns så mycket man kan göra för dessa små.

Jag har inte vågat undersöka ämnet riktigt så djupt som jag kanske önskar, eftersom jag inte riktigt har bestämt mig än men vad jag länge har tänkt på är att vara någon slags ”avstampsfamilj” åt de barn som har blivit illa behandlade hemma. Att de kan få komma och bo hos mig ett tag innan sociala hittar en fosterfamilj åt dom. Att ge dom en stunds trygghet och kärlek och allt som dom verkligen förtjänar. Men samtidigt är jag livrädd för den dag som de ska iväg till en ny familj. Då jag inte längre kan skydda dom, utan måste lita till totala främlingar igen att de ska ta hand om den lilla.

Jag och Andreas har redan pratat flera gånger om att adoptera ett litet barn, och ge någon det hem och den kärlek som den lilla förtjänar. Men jag kan inte undvika känslan  av att man faktiskt kan göra mer ändå. Och om man kan, så borde man. Det finaste som finns på denna jord är våra små barn, och hade fler barn haft en lycklig och trygg uppväxt så tror jag med hela mitt hjärta att vår värld skulle bli vackrare. Dom förtjänar ingenting mindre än allt, och jag vill ge dom det. Jag vill finnas där för dom som inte har någon. Jag vill älska dom som aldrig fått kärlek.

Är det någon som har mer information om hur man går tillväga för att ansöka om att bli en sådan familj?
Maila gärna till nathalie@kallestig.com eller kommentera under bloggen.

Kategori Åsikt, Tankar

Relaterade sökord: adoption, barn, fosterfamilj, framtid, kärlek