Det är fruktansvärt frustrerande när en miljon tankar snurrar omkring i huvudet och man inte vet var man ska börja, hur man ska nysta upp garnet för att få rätsida på allt. Det enda jag är säker på just nu är att jag är otroligt trött. Utmattad. Läkaren diagnostiserade mig med panikångest och stress. På väg mot utbrändhet. Ingen överraskning direkt. Jag bara undvek att se vad som var ett faktum.

Jag är inte säker på vad som händer omkring mig. Det bara händer, och jag betraktar allt från utsidan. Orkar inte involverar mig i situationerna. Jag bara låter dagarna gå. Tiden passera.

Ibland kan jag slå emot, försöka styra upp och hjälpa till. Några timmar kan jag orka, innan min energi sinar igen.

Jag vet inte vad jag ska tro, tänka och tycka om nutid och framtid. Det skrämmer mig att jag inte orkar ha inflytande i mitt eget liv. Att jag inte har kontroll över min egen kropp. Jag kan inte förklara hur jag mår, hur jag känner eller vad jag tänker. Jag har inte dom orden, för jag vet inte själv. Folk har svårt att förstå. Jag vill inte ha sympati. Jag vill inte ha hjälp. Jag vill ha ro. Lugn. Tystnad. Jag vill komma undan pressen det innebär att alltid bära 4 olika masker. Att vara 4 olika personer. Jag vill bara vara jag, men problemet är att jag tappat bort vem jag är. Adde sa till mig ”Det där är inte du”. Men vem fan är jag då? Hur kan han veta vem jag är när jag inte vet det själv? Finns jag ens, om jag inte vet vem jag är?

Jag vill så gärna finnas till hundra procent, och jag vill så gärna tillfredsställa alla. Jag vill nå en nivå som människa, som antagligen är i princip ouppnåelig. Jag vill bevisa något för alla. Jag vill vara bäst på allt.

Men just nu orkar jag inte ens vara jag. Just nu vill jag bara vara ingen. Jag vill vara egocentrerad. Något som kanske inte kommer som en överraskning, med tanke på antalet ”jag” i den här texten. Men jag måste få vara det. Utan press att vara glad och tacksam för de som överöser mig med kärlek och stöd. Det kväver mer än det hjälper. Personer som vill ställa upp och finnas till, det är underbart. Men det gör också att jag känner kravet att vara tacksam och ”må bättre” bara för att inte såra er. När jag egentligen mår lika dåligt som innan.

När jag läser mina egna ord så känner jag mig som världens mest otacksamma och känslolösa människa. Jag kan inte förklara. Hela texten är ett enda snurr av ord, tankar och funderingar som jag inte får ordning på. Jag ska tystna nu. Försvinna in i min egen värld.

Kategori Allt möjligt

Relaterade sökord: jag, krav, panikångest, stress, tankar