Jag avskyr söndagar. Jag har alltid gjort det. Kanske mer än medelsvensson. Inte ens de söndagar som följs av en ledig måndag kan jag njuta av. Jag vet inte varför, men jag drabbas av en otroligt söndagsångest som jag inte kan släppa. Jag vet inte om det beror på att en vecka har passerat allt för snabbt, eller att det kommer en ny vecka med nya prövningar. Det är en jävla ångest, vilket egentligen är riktigt synd för att söndagskvällar är det perfekta tillfället att kura ihop sig i soffan med en varm choklad och en bra film. Bara vara. Inte synas eller höras. Bara finnas.

Men jag kan inte det.

Jag vet inte varför. Det kan ligga något i att alla förändringar man gör i sitt liv ska ske på just måndagar av alla jävla dagar. För det är inte tillräckligt tungt med en vanlig måndag, vi måste lägga på lite mer? Ungefär som kvaddlar under en födelse. När värken går upp till 100 (då det gör som allra jävligast ont) så passar dom på att trycka i så många sprutor dom kan. Sprutorna är fyllda med destillerat vatten, och känns ungefär som att sätta ett stekhett strykjärn mot magen. Så känner jag för förändringar på måndagar. Som kvaddlar under förlossning.

Gud, jag känner mig så charmig och mysig idag. Jag går och begraver mig i ångesten över att jag nyss tyckte Andreas Weise sjöng ”svängigt.” Godnatt

Kategori Åsikt

Relaterade sökord: ångest, damp, förlossning, kvaddlar, måndag, söndag