I höstas kunde man varje helg följa en diskussion om mobbning bland barn och unga idag. Vad kan man göra, hur kan man stoppa, hur kan man hjälpa. Ständiga debatter om vad som är bäst, är det offren eller de skyldiga som behöver mest stöd?

Den diskussionen har sedan stannat av något, och det är livsfarligt. Om man inte tar tag i våra små och säkrar deras barndom som lycklig och säker, då kan vi heller inte hoppas på en bättre framtid.

Jag vet lika väl som många många andra hur det känns att vara utstött. Att redan på dagis inte få vara med i kuddrummet. Hur det sedan följde med till de första åren i skolan, där man spenderade de flesta raster på skolhusets baksida – uppklättrad i ett träd, då man inte fick vara med och bygga koja. ”Det fanns ingen plats för en person till, tyvärr vi har redan delat upp arbetet.” Jag minns i mellanstadiet då jag hade fått en jättefin, dyr, fuskpäls av min mamma i julklapp. Jag var så stolt över min fina jacka, och såg fram emot att börja skolan igen för att få bära den. Så fort jag kom innanför dörren i kapprummet så fick jag spydiga kommentarer. Jag bar aldrig min jacka igen.

Jag minns många turer till sjuksköterskan med påhittade magsmärtor och huvudvärk. Många samtal till pappa från lärarnas personalrum. Det var inte längre någon idé att ringa mamma, hon hade sedan länge förstått vad som hände. Pappa var lättare att övertyga. Jag minns i efterhand hur några kompisar kommenterade flera år senare att de tyckte det var så konstigt, att varje gång de mådde dåligt i skolan så hade jag samma problem.

Som alla andra växte jag upp. Sommarlovet mellan 7:an och 8:an gick jag igenom en förändring, som många tjejer gör. Jag utvecklades som det så fint heter. Med min utveckling så kom något slags självförtroende. Jag lärde mig snart att få ut det mesta av mitt självförtroende, och måla på mig en mask som ingen kunde se igenom. Jag såg stark ut. Efter den sommaren så var det väldigt få som bråkade med mig. Det räckte med masken för att få vara ifred.

Problemet var bara att bakom masken så doldes fruktansvärt mycket känslor. Vid konfrontationer så kunde jag skaka och kippa efter andan. Jag hatade att stå upp och säga ifrån, men jag var tvungen. Jag fick lära mig. Jag var inte stark alls, egentligen. Jag har fortfarande idag svårt för sånt. Jag visar det inte för folk, för många har en förväntning på mig som person och den förväntningen måste jag leva upp till. Och gäller det mina vänner så tar jag oftast den konfrontationen, för att skydda dem. När det gäller mig själv så undviker jag den in i det sista.

Många situationer än idag kan ta mig tillbaka till den tiden i småskolan. Det är ofta jag känner en rädsla för att bli lämnad ensam igen, att inte ha några vänner kvar. Jag omger mig dagligen med mängder av vänner och bekanta. Jag känner mig lugn så. Jag klarar inte att förlora mina vänner.

Det är skrämmande. Att upplevelser från så många år tillbaka kan leva kvar ännu. Minnen som aldrig tycks läka. Det finns så många som har haft det så mycket värre än mig. Som försvinner i samhället sedan som vuxna. Jag hade tur. Inte alla har en sådan tur.

Om vi redan vid småbarnsåren lär våra barn rätt värderingar och sunt förnuft så tar vi ett stort steg mot en bättre tid. Tankar som att ”han är för liten att förstå”, eller ”de är bara barn, de vet inte bättre”  är farliga. För om du inte lär dina barn idag, när ska du då börja?

Låt alla barn få uppleva vänskap och bli accepterande. Oavsett kön, färg eller form. Men ansvaret ligger hos oss föräldrar. Ta ert ansvar!

Kategori Åsikt

Relaterade sökord: barn, minnen, mobbning, upplevelser