Jag har många gånger funderat över hur jag ville att min idealman skulle vara. Jag har många trassliga och misslyckade förhållanden bakom mig, vilket har gett mig rejält med bagage och förnyade värderingar. Jag har många gånger undrat varför jag nöjt mig med mindre, och varför jag har anpassat mig själv till andra människor. Ett förhållande fungerar inte så. Men min kärlek till kärleken var stor. Större än kärleken till mina partners.

Tillslut slutade jag tro. Jag slutade hoppas. Jag slutade bry mig. Jag bestämde mig för att mitt liv skulle handla om mig, och mina barn. Aldrig mer skulle en främling få inkräkta på vårt revir och skada oss. Såra mig.  Det var nog nu!

Och plötsligt stod han där. En man som förkroppsligade alla mina önskningar, och mer därtill. En man som kompletterade mig. Det gick rätt fort att förstå att han var speciell. Det kändes, någonstans djupt inne i magtrakten. Jag visste inte då vad det betydde men jag visste att han spelade roll. En stor roll. Och jag gav honom en chans, trots att jag bestämt mig för att gå vidare i livet ensam.

Jag minns fortfarande vad det var han sa när jag insåg att han var den rätta. Vi hade nog egentligen inte pratat så mycket innan dess, men när jag insåg att han hade samma livsmål som mig så förstod jag också att jag skulle dela mitt liv med honom.

Allt bara klaffade. Vi pratade timtals, varje dag. Våra livshistorier följdes åt. Från vår gemensamma bakgrund i samma obskyra småstad till att springa förbi varandra i kroglivet i Göteborg. För många kanske det bara uppfattas som sammanträffanden. Jag tror inte på sammanträffanden.

Så blev det bestämt. Min resa till Stockholm bokades. Den flyttades från torsdag eftermiddag, till torsdag morgon, till onsdag eftermiddag och landade tillslut på onsdag morgon. kl 10:42. Vagn numer 5, plats 17. Lite nervös var jag kvällen innan, men såfort jag satt på tåget så kände jag ett enormt inre lugn. Nu var jag påväg. Allt var bra. Resan gick rätt fort. Tankarna susade förbi i mitt huvud, liksom träden utanför  fönstret. Hamnade bredvid en så rar farbror som jag kunde småprata lite med. Och plötsligt var jag framme.

Det spöregnade i Stockholm. Och det åskade. Jag velade länge runt inne på centralstationen innan jag hittade upp från tågspåren. (Det här vet inte Andreas om, men det tog mig nära på en halvtimma) och sen gick jag runt i cirklar i den stora hallen och fick inte ro till att sätta mig. Jag tittade på klockan var tredje minut, väntade på att han skulle sluta jobba. Äntligen ringde han och sa att han hade slutat och att han var påväg. Jag väntade på att fjärilarna skulle slå som en knytnäve i magen men dom uteblev. Allt jag kände var lugn och harmoni.

Jag stod med Liten i famnen, när jag såg honom. Jeans och tshirt. Ingen jacka, trots regnet. Orakad – såklart – och med en beslutsamhet i ansiktet. Han tog mig i sin famn och kysste mig. Jag lutade mig mot hans bröst och kände att jag äntligen var hemma. Jag hade äntligen funnit min plats. Ingenting saknades mig längre.

Allt har bara klaffat. Allt i vårat förhållande är allt jag någonsin bett om. Den mest ömsinta, rara, varma, beskyddande, trygga, stabila, kärleksfulla, romantiska, givmilda, genomgoda… det finns inte tillräckligt med adjektiv för att beskriva honom. Det tog över en vecka innan jag landade. Innan jag förstod att det var på riktigt, innan jag slutade ifrågasätta hans känslor. Jag hade så många frågor. Varför ville han vara med mig, varför behandlade han mig så bra, varför sa han att jag var vacker? Jag kunde inte tro på allt han sa, det kändes som om han såg någon som jag inte var. Jag är bara jag.

Tillslut vågade jag tro på honom, på hans ord. Att han faktiskt menade det han sa. Och då vågade jag också känna fullt ut vad jag hade försökt dölja på grund av rädsla för att bli förd bakom ljuset. Jag släppte alla spärrarna och gick all in. Det här förhållandet är byggt för en livstid. Det finns inga hinder. Allt var bara så. jävla. rätt.

Folk omkring oss har så många åsikter. Det går för fort, vi har för bråttom. Men inte ens folk i min direkta närhet kan infektera vad jag känner. Vi har planerat vårt liv. Och vi börjar redan ta steg för steg för att fläta ihop våra små familjer till en stor. För vad finns där egentligen att vänta på? Något hemligt tecken som försäkrar oss ytterligare om att vi är rätt för varandra? Det kan ta år innan ett sådant ”tecken” kommer. År som vi då förlorar på att inte våga satsa.

Kanske har vi funnit något som ingen annan någonsin kommer att finna. Kanske är detta kärlekens svar på miljonvinsten, något som bara inträffar 1 på tusen? Kanske känner alla såhär när dom möter sin själsfrände. Jag vet inte. Det enda jag vet är att Wiktor Andreas Bard är den mannen jag ska spendera mitt liv med. Som jag ska vakna med varje morgon, och somna bredvid varje natt. Jag vet att han är Den Rätta. .Det finns inget som kan ändra på det

Imorgon kommer dom. Imorgon får vi äntligen bli en hel familj. Vi får en långweekend tillsammans, vi får njuta – trivas – mysa. Vi ska prata resor och bröllop. Ja, vårt bröllop. För som sagt. Det finns ingen anledning att vänta. För kärleken väntar inte på oss.

Kategori Vår kärlek