Jag har länge varit långt borta. Jag vet inte riktigt var jag har varit, och jag kan inte riktigt förklara varför. Det kan jag nog fortfarande inte, för jag har inte riktigt hittat upp än. Jag vet bara att jag var djupt nere, svårt förvirrad och allmänt utmattad på allt som händer omkring mig. Jag ville inte se det, inte höra det, inte röra vid det. Det spelade inte längre någon roll om det handlade om positiva eller negativa händelser. Allt som kunde påverka mig var dåligt. Jag ville inte bli påverkad.

Tyvärr insåg jag inte att det kunde påverka andra.

Jag har förstått att mitt avståndstagande till allt och alla har påverkat fler i min omgivning än vad jag trodde ens var möjligt. Jag vet att jag har  fått Adde att må väldigt dåligt, och det har gjort att jag tagit ännu mer avstånd för att inte skada honom. Det fungerar inte så, och det inser jag också, men det är en försvarsmekanism. För släpper jag honom nära inpå så måste jag förklara mig. Och jag har inga svar. Jag vet inte varför. Jag vet inte hur, när eller om. Jag vet ingenting.

Det är hemskt, att se hur man gör en annan person illa. Man blir arg när man ser att denne blir ledsen. Man blir arg på sig själv, för att man inte vet hur man ska ta sig ut från mörkret. Vad det är man måste göra. Man vill bara ha lugn och ro, men inser samtidigt att det handlar inte bara om mig nu. Det handlar om oss. Jag vill inte att det ska handla om oss, för det innebär att VI mår dåligt. Inte bara jag.

Roller. Masker. Att spela någon man inte är. Glad. Stark. Trygg. Det är lättare. Att vara falsk är alltid lättare. Det kan vara svårt för någon som man stängt ute från sina känslor att se skillnaden. Varför är hon glad nu och inte när hon är med mig. Vissa människor kan man inte spela för. Vissa människor ser vem man är.

Jag vet inte hur det kommer att bli. Jag vet att jag måste jobba på det. I ärlighetens namn så mår jag väl inte så mycket sämre än många andra, bara att jag har för mycket känslor. Det har alltid varit mitt största problem. Känslor. Jag kan inte kontrollera dom, hur mycket jag än vill. De genomsyrar hela min kropp. Är jag ledsen så rasar världen samman. Är jag glad så flyger jag på moln. Är jag arg så blixtrar det. Och är jag deprimerad så försvinner jag. Det är den personen jag är. Det är så jag fungerar. Det kanske inte är rätt på något sätt, och ännu en sak på min lista med saker att jobba med.

Jag är inte perfekt. Mitt förhållande med Andreas är inte perfekt. Det är inga förhållanden. Vi har våra svåra perioder liksom alla andra.  Förhållanden är en känslomässig chansning. Man får gå på magkänslan. Min magkänsla förändrades aldrig. Jag älskar Andreas. Jag har bara haft svårt för att visa honom den kärleken. Kanske insåg jag inte hur tydligt det var för alla i vår omgivning, men ingenting har förändrats med oss. Jag har förändrats, tillfälligt. Jag kommer tillbaka. Jag ber bara om lugn. Förståelse. Kärlek.

Pusslet i mitt liv börjar falla på plats. Kanske faller även jag på plats nu. Jag hoppas det. Vi får se. Ha tålamod med mig. Jag kommer tillbaka.

Kategori Tankar

Relaterade sökord: depression, förhållande, förvirring, kärlek, svårt