Idag var jag mer upprörd än vad jag varit på länge. Min äldsta son har under gårdagen och även idag betett sig väldigt underligt, både gentemot oss vuxna och mot sin lillebror. Idag fick tillslut Adde ur honom vad som var problemet, efter att han inte ville prata på flera timmar efter dagis.

Det visade sig att han hade blivit fasthållen och slagen av två barn i samma ålder. Samma barn som jag redan innan pratat med fröknarna om att han har blivit dåligt behandlad av. Detta skulle tydligen skett när de äldre barnen var ute på gården, och fröknarna (två unga vikarier) hade varit inne på avdelningen.

Jag blev så arg och ledsen att jag började skaka. Jag ringde genast upp båda barnens föräldrar och pratade med dom. De blev såklart lika skärrade och lovade att ta tag i saken. Och imorgon ska jag ta upp samma sak med ordinarie personal. För det är rätt hemskt, om det är sant som min son säger, att han berättat för en fröken att han blivit slagen av ett annat barn och när Adde sedan hämtar honom och frågar fröknarna hur dagen har varit så svarar dom bara ”Bra.” Jag tycker inte att min sons beskrivning av dagen låter vidare bra alls.

Det är inte utan att man börjar fundera. Vad är det som får barn att bete sig såhär? Är det mobbing, eller är det bara ett inlärt beteende från äldre syskon och tv? Jag vet att tv’n ofta står på med Cartoon Network här hemma, och att där går oftast alla ”konflikter” i barnprogrammen ut på att man ska slåss tills någon vinner. Jag har nog aldrig tänkt på det så, eftersom att min son är så himla lugn och konflikträdd. Redan som 2 åring på dagis så fick jag höra från fröknarna att det var en flicka som gav sig på honom, rev och slogs, och han bara stod kvar tills hon var klar. Han gjorde ingenting tillbaka, utan bara tog emot och sedan sprang och grät. Fröknarna sa till och med att ”det är nästan så man vill säga till honom att slå tillbaka, istället för att bara ta emot hennes elakheter”. Även när han var på offentliga lekplatser, så kunde han stå länge länge i kö medan han lät alla andra barnen springa före.

Men det är klart. Alla barn fungerar inte på samma sätt. Och barn eggar upp varandra. Jag tror säkert att min son skulle kunna göra ”fel” om han blev pushad. Jag måste tänka på det.

Men vad är det egentligen som får barn att vara elaka mot varandra? Är det avundsjuka, eller någon underbygd ilska hemifrån? Jag vet inte. Varje dag pratar jag med min pojk om värderingar och hur man beter sig mot varandra. Vänner eller inte. Alla förtjänar respekt.

Min son ska få glasögon om en vecka. Tydligen finns det rädsla för att han ska bli mobbad på grund av detta. Blir barn retade för att dom har glasögon? Min son som är så peppad på att få dom, och pratar om det varje dag. Han längtar riktigt efter det, och känner sig speciellt eftersom det är bara få barn på dagis som har det. Han känner sig unik. Tänk vad härligt om alla barn kunde se olikheter hos varandra som något unikt och speciellt.

Kan inte alla föräldrar lära sina barn det. Kan inte alla vuxna som har barn i sin omgivning ge barnen de värderingarna. Att det finns inte udda. Det finns unikt. Tänk vad mycket finare det hade varit. Man kanske aldrig riktigt kan utrota mobbing, men man kan skapa bättre förutsättningar för att få slut på det i ett tidigt stadie.

Jag klarar inte av att se ledsna barn. Det gör så jävla ont. Jag, som mamma, tar kanske mer illa vid mig än vad min son gör. Jag vet inte. Men min son kanske ännu är för liten för att förstå helt. Jag vill inte att han ska behöva få samma uppväxt som mig. Jag vill ge honom trygghet, och jag vill kunna vara lugn i att han får det även när jag inte finns vid hans sida. Det förtjänar alla barn.
Stora som små.

Kategori Åsikt

Relaterade sökord: barn, elakhet, mobbing, uppfostran, värderingar