Hade jag skrivit en låt om vänskap så hade den låtit precis såhär.
Varje dag är jag så otroligt tacksam för att ni finns. Jag vet inte var jag hade varit idag utan er. Så många galna dagar vi upplevt tillsammans, skratt och upptåg. Men samtidigt har ni funnits där när jag har behövt att torka tårar och en varm kram att trösta mig med. Så många härliga minnen som jag aldrig kommer glömma, så många dumheter och idiotier vi genomlidit. För varje dag så växer min uppskattning och kärlek för er. Äkta vänskap där man aldrig behöver oroa sig för att banden kapas. Hur långt ifrån varandra vi än är, och även om vi inte hörs på länge så vet jag att ni finns där.
Jag älskar er. Ni är anledningen till att jag har orkat allt fram till idag. Utan ert stöd, utan er kärlek så hade jag rasat för längesen.
Idag startade jag min utmaning – mot mig själv. Med lite inspiration från en vän som är så där äckligt hurtig och promenerar både halva vägen till jobbet och på kvällen så bestämde jag mig för att det kan faktiskt jag också göra!
En timma om dagen, från klockan 19.30-20.30, ska jag promenera varje vardag i veckan. Förutom onsdagar för då är det Glee. Jag bestämde mig redan innan helgen att på måndag kör jag, oavsett. Så även ifall regnet piskade på mig när jag gick ut förut så trampade jag på. Ner förbi Kofferdalen, längs vattnet förbi Ryssen, upp mot Billdals hage, hem förbi Tempo, förbi hela bostadsområdet och runt tillbaka hem. Nästan exakt en timma tog rutten. Perfekt.
Vattnet rann om mig och mina kläder när jag kom in, jag var kall in på skinnet och skorna var blöta men fan vad gott jag mådde. Glad. Lättad. Nöjd. Stolt. Jag lyckas aldrig genomföra mina planer och allt jag bestämmer mig för att göra, men det här har jag inga ursäkter från att hålla mig borta från. Det kostar inte en spänn, så det kan jag inte skylla på. Man behöver inga avancerade redskap eller något annat tetigt. Kan jag gå ut en timma i spöregn och ändå må så gott så spelar inte vädret någon roll. Och jag kände inte kylan mot kroppen, för jag var så uppfylld av mina tankar och omgivningen. Visst var det lite läskigt att trampa på nere längs vattnet, men jag hade ju vakthunden med som kunde skydda mig.
Det värsta är, att nu när jag sitter här i soffan under min varma goa filt, så känner jag mig trött men ovanligt klar i skallen. Ser riktigt fram emot imorgon när jag får gå ut igen, njuta av musiken i mina öron och bara tänka på mig själv en stund. Så jäkla underbart. Om någon är sugen på att göra mig sällskap på promenaden så finns jag i Skintebo, men annars kan man ju alltid ringa och ha telefonsällskap längs vägen. Så kan jag känna mig trygg med att jag vet att det finns någon som ringer polisen ifall jag skulle bli knivmördad längs vägen.
Snart går flyttlasset. Adde lämnar sin lägenhet i Nynäshamn för gott, och blir göteborgare på heltid. Det blir en lång resa efter en lång natt, så vi kör med musiken på blast och mängder med cola.
Jag är fortfarande orolig över hur vi ska få plats med allt, vart allt ska stå. Min lägenhet är redan fylld till bredden och Adde har bilen full med sina saker. Men vi drar upp det på vinden och tar en låda i taget. Grejen är att vinden också är smockfull… Men det ska nog gå bra!
Nu börjar allting äntligen falla på plats och vi kan börja leva ett riktigt liv.
Nu är allt inpackat i bilen. Imorgon bär det iväg mot Göteborg för vår första officiella dag som sambos. Mycket som fick slängas men också mycket som fick plats i den hyrda skåpbilen från Statoil. 4,5 timmar tog det från Marklandsgatan till Nynäshamn. Lite väl snabbt tyckte pappa men jag var nöjd med min tid. Imorgon lär det dock ta lite längre tid att komma hem, med en full bil.
Nu sitter jag på tåget från Nynäshamn och ska försöka leta mig ut till åkersberga. Helt på egen hand! Idag är det celebrADEtion för världens bästa vän!
Jag har länge varit långt borta. Jag vet inte riktigt var jag har varit, och jag kan inte riktigt förklara varför. Det kan jag nog fortfarande inte, för jag har inte riktigt hittat upp än. Jag vet bara att jag var djupt nere, svårt förvirrad och allmänt utmattad på allt som händer omkring mig. Jag ville inte se det, inte höra det, inte röra vid det. Det spelade inte längre någon roll om det handlade om positiva eller negativa händelser. Allt som kunde påverka mig var dåligt. Jag ville inte bli påverkad.
Tyvärr insåg jag inte att det kunde påverka andra.
Jag har förstått att mitt avståndstagande till allt och alla har påverkat fler i min omgivning än vad jag trodde ens var möjligt. Jag vet att jag har fått Adde att må väldigt dåligt, och det har gjort att jag tagit ännu mer avstånd för att inte skada honom. Det fungerar inte så, och det inser jag också, men det är en försvarsmekanism. För släpper jag honom nära inpå så måste jag förklara mig. Och jag har inga svar. Jag vet inte varför. Jag vet inte hur, när eller om. Jag vet ingenting.
Det är hemskt, att se hur man gör en annan person illa. Man blir arg när man ser att denne blir ledsen. Man blir arg på sig själv, för att man inte vet hur man ska ta sig ut från mörkret. Vad det är man måste göra. Man vill bara ha lugn och ro, men inser samtidigt att det handlar inte bara om mig nu. Det handlar om oss. Jag vill inte att det ska handla om oss, för det innebär att VI mår dåligt. Inte bara jag.
Roller. Masker. Att spela någon man inte är. Glad. Stark. Trygg. Det är lättare. Att vara falsk är alltid lättare. Det kan vara svårt för någon som man stängt ute från sina känslor att se skillnaden. Varför är hon glad nu och inte när hon är med mig. Vissa människor kan man inte spela för. Vissa människor ser vem man är.
Jag vet inte hur det kommer att bli. Jag vet att jag måste jobba på det. I ärlighetens namn så mår jag väl inte så mycket sämre än många andra, bara att jag har för mycket känslor. Det har alltid varit mitt största problem. Känslor. Jag kan inte kontrollera dom, hur mycket jag än vill. De genomsyrar hela min kropp. Är jag ledsen så rasar världen samman. Är jag glad så flyger jag på moln. Är jag arg så blixtrar det. Och är jag deprimerad så försvinner jag. Det är den personen jag är. Det är så jag fungerar. Det kanske inte är rätt på något sätt, och ännu en sak på min lista med saker att jobba med.
Jag är inte perfekt. Mitt förhållande med Andreas är inte perfekt. Det är inga förhållanden. Vi har våra svåra perioder liksom alla andra. Förhållanden är en känslomässig chansning. Man får gå på magkänslan. Min magkänsla förändrades aldrig. Jag älskar Andreas. Jag har bara haft svårt för att visa honom den kärleken. Kanske insåg jag inte hur tydligt det var för alla i vår omgivning, men ingenting har förändrats med oss. Jag har förändrats, tillfälligt. Jag kommer tillbaka. Jag ber bara om lugn. Förståelse. Kärlek.
Pusslet i mitt liv börjar falla på plats. Kanske faller även jag på plats nu. Jag hoppas det. Vi får se. Ha tålamod med mig. Jag kommer tillbaka.
Imorgon ska jag på anstälningsintervju. Sammanlagt den tredje anställningsintervjun i mitt liv. Jag har inte varit på någon sen jag var 18 år. Halv 10 imorgon är det dags. Jag är nervös. Jag vet inte riktigt hur man beter sig längre, men jag får nog se det som en liten fördel att chefen är samma chef som jag hade under min 1års-praktik. Jag tror hon tyckte bra om mig då, men det lär vi väl märka…
Efter intervjun så blir det en snabb shoppingrunda på torget, för att sen åka till jobbet och jobba jouren. När jag slutar klockan 10 på lördagsmorgonen så ska jag hämta upp en minivan på Statoil för att påbörja resan upp mot Stockholm (om jag hittar?) Jag känner mig rätt lugn inför resan, men min mor är ytterst nervös… När (om) jag kommer till Stockholm så ska vi fylla bilen med alla Addes tillhörigheter, innan jag gör mig iordning för att åka iväg på celebrADEtion i Åkersberga… (OM jag hittar)
Lokalsinne är inte min starka grej. Jag hittar ju för fan inte ens i Majorna, hur ska jag hitta till och i Stockholm?
På söndag åker vi tillbaka hem, jag och Adde, och dit lär jag iaf hitta! Men Adde får inte vara kartläsare, för han är inget vidare bra på det insåg jag efter vår rundkörning i Kungälv. När vi väl anländer i Göteborg sen så är vi officiellt sambos! För första gången på riktigt.
Saker börjar falla på plats. Det var på tiden. Nu kanske mitt pussel kan börja falla på plats också…
Igår kom barnens ”farbror” Jonny på besök. Han är min närmaste vän och helt klart en del av den här familjen.
Vi började med att hämta barnen på förskolan och de blev superglada när de såg vem som var med. Sen överraskade vi dem med ett besök på pizzerian. Mycket uppskattat och vi hade en riktigt mysig stund.
Sen åkte vi hem och la oss i soffan för att ta det lugnt framför en film. Jag hade köpt nya Nalle Puh filmen men det uppskattades inte utan jag fick kommentaren ”men Nalle Puh är inte cool ju”. Mysigt blev det trots det.
Igår när arbetslaget skulle fira av mig så valde de att vi skulle åka och spela Laserdome. Som tur är har jag hängt mycket i ghettot så jag vet hur det är att vara gangster. Typ.
Jag har haft en och samma tanke i mitt huvud under många år nu. En tanke som jag ibland funderar på att genomföra, men samtidigt är livrädd för.
Jag har alltid haft en svag punkt när det kommer till barn. Jag har innan beskrivit ett flertal gånger hur fruktansvärt påverkad jag blir när jag får höra om barn som far illa, och att jag numer i största möjliga mån undviker nyheter för att jag kan inte hantera sådana hemska historier. Men jag kan inte sluta tänka på att det finns så mycket man kan göra för dessa små.
Jag har inte vågat undersöka ämnet riktigt så djupt som jag kanske önskar, eftersom jag inte riktigt har bestämt mig än men vad jag länge har tänkt på är att vara någon slags ”avstampsfamilj” åt de barn som har blivit illa behandlade hemma. Att de kan få komma och bo hos mig ett tag innan sociala hittar en fosterfamilj åt dom. Att ge dom en stunds trygghet och kärlek och allt som dom verkligen förtjänar. Men samtidigt är jag livrädd för den dag som de ska iväg till en ny familj. Då jag inte längre kan skydda dom, utan måste lita till totala främlingar igen att de ska ta hand om den lilla.
Jag och Andreas har redan pratat flera gånger om att adoptera ett litet barn, och ge någon det hem och den kärlek som den lilla förtjänar. Men jag kan inte undvika känslan av att man faktiskt kan göra mer ändå. Och om man kan, så borde man. Det finaste som finns på denna jord är våra små barn, och hade fler barn haft en lycklig och trygg uppväxt så tror jag med hela mitt hjärta att vår värld skulle bli vackrare. Dom förtjänar ingenting mindre än allt, och jag vill ge dom det. Jag vill finnas där för dom som inte har någon. Jag vill älska dom som aldrig fått kärlek.
Är det någon som har mer information om hur man går tillväga för att ansöka om att bli en sådan familj?
Maila gärna till nathalie@kallestig.com eller kommentera under bloggen.
Något jag faktiskt aldrig har gjort är att besöka ett äkta casino. Jag har aldrig heller spelat vid något black jack, eller roulettebord på krogen. Det verkar ju onekligen vara en enormt populär företeelse, så frågan är om man inte ska dra sig till Casino
Cosmopol någon gång och se om man kan finna lyckan i något av spelborden? Jag har ju minst sagt en helt del kunskap över hur själva spelen går till, så det borde ju bara vara att köra hårt? Sen spelar det väl egentligen ingen roll hur duktig man är eller hur mycket man kan, för allting handlar ju om slumpen i slutändan men det är ju alltid en positiv grej om man vet ifall man ska spara på de höga eller låga korten.
Även om jag inte är sådär jätteintresserad av spel och att satsa pengar, så känns det ändå som en väldigt exklusiv upplevelse att få gå på ett riktigt casino, där kristallkronorna hänger i taket och där kostymbeklädda män sitter runt black jack-borden med sina pannor eftertänksamt rynkade.
Det är kanske det jag ska göra när jag fyller 26? Det känns ju som en lagom vuxen sak att göra minst sagt… Någon som vill följa med?
